Toan målas om

På På Besök i Malmö. En bar och restaurang som är som ett vardagsrum. Klientelet är fullständigt ofarligt och alla känner sig trygga. Ett gäng hade till och med med sig dator och en liten projektor och tittade på True Blood på väggen. När jag gick på toa fick jag se denna lapp och sedan följande klotterliknande väggmålning:

Elskåp

Gräsänkling

Gräsänkling. Ska det vara något det? Sitta framför TV:n och hoppas att de ska tilltala en. Uppdatera sin facebooksida varannan minut och hoppas att någon ska skriva till en. Väntar på någonting som berättar för en att man finns. Titta på mobilen då och då. Kanske har jag ett missat samtal eller sms, åh ett sms. Det är 118800 som berättar att det är superbilligt att använda deras tjänst. Radera. Passar på att radera några fler. Radera, radera.
Jag kan ju gå ut. Gå på teater kanske. Men nu är jag ju hemma och nyduschad och helt mjuk. Varm och gosig. Laga mat? Jag lagar för mycket, äter för mycket. Framför TV:n. Fastnar i fåtöljen. Jag bara växer och växer in i den gröna fåtöljen och fastnar här. Tur att TV:n fortfarande är på och att datorn är inom räckhåll. Kollar myspace. 15 lyssningar idag. Fantastiskt. Undrar vem som lyssnat. Längtar hem. Jag ska åka hem imorgon. Åka buss. Jag kan ju packa väskan till imorgon. Det tog fem minuter. Trots att jag kånkade runt på fåtöljen som jag verkligen sitter fast i. Jag får nog sova här inatt. Träsmaken gör sig till känna. Gräsänkling. Jag tänker alltid på en gräsand när jag hör det ordet. Jag är en gräsand. Kvack kvack kvack.

Första cykelturen

Jag var fem år och två månader, när jag lärde mig cykla. Jag gick direkt från trehjuling till tvåhjuling utan stödhjul. Utanför radhuset på Kristinedal i Stenungsund på gården stod den: cykeln. Jag hade sett den flera gånger tidigare, men aldrig som min. Den hade stått länge i morfars garage i Falun i Dalarna och hade varit jungfrufärd på cykel för både Jonas och Daniel, mina äldre bröder, och nu var det min tur. Jag hade den blå JOFA-hjälmen hårt snörd om hakan och närmade mig cykeln med vördnad och nervositet. Jag lät fingrarna rinna över den orangea ramen, fyllde i bokstäverna som bildade ordet Crescent, klappade på den långa limpasadeln klädd i svart läder och petade lite på silvertejpen som morfar lagat ett hål med.
”Ska jag hjälpa dig upp?” pappa hade smugit sig upp bredvid mig och jag hoppade till av det plötsliga ljudet av hans röst.
”Okej” svarade jag, ”men du får absolut inte släppa”, sa jag. ”Okej?” Jag ville försäkra mig om att pappa skulle hålla sig till överenskommelsen. Han skulle hålla i sadeln bakom mig och springa med medan jag trampade. Pappa svarade att han inte skulle släppa. Han lovade.
Jag satte fötterna på tramporna och såg gatan ligga framför mig. Jag började trampa. Vi rörde på oss, jag trampade mer och vi rörde oss stadigare. Jag trampade mer och mer och fortare och fortare och vägen rullade förbi under oss. Jag ropade till pappa att inte släppa. Jag hörde hans steg springa bakom mig. Jag trampade och trampade och hörde vinden susa i öronen. ”Du får inte släppa”, ropade jag igen, men fick inget svar. Jag hörde inte pappas steg längre. Jag hörde bara vinden i öronen och cykeln under mig. Han hade släppt taget. Jag tittade över axel och såg honom stå och le mot mig. Jag blev rasande, jag ropade efter honom: ”Du skulle ju inte släppa! Du lovade att inte släppa! Du lovade!” Allt medan jag fortsatte att trampa. Jag cyklade runt kvarteret tyst av ilska och när jag svängde om hörnet på det sista huset såg jag honom igen och började återigen skrika på honom. ”Varför släppte du?”
När jag närmade honom kom jag på att han inte hade sagt hur man stannar. Jag greps av panik. ”Hur stannar man?” frågade jag pappa. ”Du slutar bara att trampa” svarade han lugnt. Men jag kunde inte sluta trampa, det kändes helt uteslutet i sammanhanget. Jag fortsatte att trampa ett varv till runt kvarteret och frågade igen hur man stannade och han svarade. ”Sluta trampa.” Jag slutade trampa och märkte att farten minskade. Suset i öronen försvann. Jag var fortfarande arg på pappa men rädd för att ramla. Rädslan ökade ju mindre fart jag fick, för jag insåg att jag skulle välta när farten tog slut. Skrapsår var något jag hade tillräckligt av. Jag vinglade med styret för att hålla balansen, pappa ropade något som jag inte hörde, sedan störtade marken emot mig och misslyckandet var ett faktum. Jag låg på marken. Jag hade nödlandat.
Jag reste mig upp och började skrika på pappa. Den misslyckade landningen gav bara mer bränsle åt min ilska. Först skällde jag ut honom för att han hade släppt taget, hans enda försvar var att jag cyklade ifrån honom och att han inte hann med, sedan skällde jag ut honom för att han inte berättat hur man stannade. Jag grät och skrek. Pappa höll om mig och klappade mig på hjälmen. Han sa: ”Man kan ju inte lära sig att stanna innan man lärt sig att cykla. Och nu kan du ju cykla, och ett snyggare nödstopp har jag aldrig sett. Nästa gång fäller du ut landningsstället bara, det vill säga foten. Vill du ta en tur till?” Jag snörvlade och rättade till hjälmen. Jag hade inte förlåtit honom, men kunde gå med på att cykla lite till. Vi hjälptes åt att resa cykeln. Jag klev upp och pappa höll i tills jag fått upp farten och sedan cyklade jag igen.