Såg en så fin hatt på Myrorna. Grön. Den satt på en av skyltdockorna. En perfekt gåva till Koriño. På skyltdockan satt en lapp ditnålad: skyltdockans kläder säljs på fredagar. Jag berättade för Koriño om hatten över telefon. Jag bad henne mäta sitt huvud. Hon gjorde det med ett stelt måttband i metall. Vi kom fram till att hatten skulle passa perfekt.
Idag är det fredag. Jag var på Myrorna vid elvasnåret. Full av förväntan klev jag in genom dörrarna. Men hatten satt inte längre på dockans huvud. Istället var där en ful solkeps.
Ett nederlag.
Jag frågade dockan om den ändå inte fanns någonstans i butiken.


...


Kanske har någon gömt den?


...


Va?


...


Ha?


...


Säg nåt då.


...


Säg nåt då.


...


SägnåtdåSÄGNÅTDÅ!


...


Svaramigförihelvete varärminlillafinagrönahattsomduhadepådigigårochsomjagskaköpaförattgebort?!


...


Jag hade en väldig lust att klippa till dockan. Rakt i ansiktet. Men så kan man ju inte göra. Jag fick hasa mig därifrån tomhänt.

Jag går på en gata som är uppkallad efter en ort i Skåne. Jag håller en kaffelatte i handen som jag köpt med mig från ett fik som delar namn med gatan.
Plötsligt hör jag toner från en bastuba. Inne i en lägenhet på markplan står en person och spelar skalor på en bastuba. Han blåser och ser ut genom sitt lägenhetsfönster. Tonerna är dämpade av fönstret som skiljer oss åt. Han slutar tuta när han får syn på mig, höjer sin hand till hälsning och fortsätter sedan sin skala där han avbröt den.

Jag satt på balkongen i min uppväxtort med min pappa. På berget nedanför balkongen kom en älg gående. Den stannade till och kollade läget. Pappa började prata med älgen. De verkade få kontakt. De tittade in i varandras ögon och utstötte ljud i samförstånd. Pappa sa åt mig att ta kort på dem. Jag tog kort på dem i olika kompositioner och vinklar.
Jag kunde inte undkomma känslan som växte sig större inom mig - en oehörd lust att döda.