Jag och Sif satt varma och utslagna på hennes balkong. Vi drack saft och försökte komma på vad vi skulle äta. Ingen av oss var särskilt hungrig. Värmen hade slagit ut aptiten.
Vi pratade om en tändare en expedit valt ut åt Sif. Duck all! står det och en bild på en elvisanka. Asful. Expeditens första val hade varit en där en anka satte på en annan anka, "Ursäkta men den vill jag inte ha" hade Sif fått säga och fått Duck all! istället. Men vad betyder det? Duck all. Och en Elvisanka.
Sist Siffi köpte tändare fick hon en med en airbrushad drake som svichade förbi med åska och blixtar i bakgrunden. Hon har tur med tändare.

Duck all!tändaren

Vi kom fram till bulgursallad med morötter gurka ädelost svarta bönor som låg i en plastpåse i kylen en rest av en trött gul paprika några salladsblad fyra övermogna päron och Siffis goda vita bönor i vitlök och vinäger. Och vitt vin till det.
Vi åt maten på balkongen.
Efter maten frågade Sif vad jag ville lyssna på och den låt som poppade upp i huvudet på mig var "Hey boy, hey girl, superstar Dj here we go" av Chemical Brothers.
Längst in i gammelcdlådan hade Sif den. Fantastiskt.
Efter den låten blev det många låtar med Sonic Youth. Vi blandade var sin drink efter att vinet sinat och så blev det öl efter det. Och Robyn.

Sif på balkongen

Sif bestämdeatt vi skulle cykla ner till stan. Vi hade tänkt gå på Nef. Det var länge sedan och det är sommar, det vore kul.
Iron Maiden spelade på Ullevi. Vi hörde slutet på konserten på vår cykeltur. Vi möttes av massvis med människor i Iron Maiden t-shirtar. Många av dem åt korv från mojorna som stod uppradade.
Låste cyklarna vid Heden och traskade till Uppåtframåt för att titta på deras terass. Sif hade inte sett den. Vi betalade 40 kronor för att köpa ganska dyr öl och komma fram till att det inte var så kul där vi stod i baren på Uppåtframåts terass.
"Nu går vi till Nef".
Jag kollade på klockan, strax efter ett. Det är ingen bra tid att gå till Nef på hann jag tänka.
Kön till Nef sträckte sig ner till kanalen. Vi svor över hur korkade vi var. Vi visste ju det, det vet alla, det är alltid såhär.
Vi gick till Rits. Där hade Sif inte heller varit och det var ett bra samtal vi hade där. Sen stängde de.
Vi gav Nef ett nytt försök. Och banne mig nu var det inte mycket kö.
Vi stod och trängdes lite, en tjej kom fram och sa "Hejfårjagtapådinnäsa" och klämde ihop näsvingarna på mig och så försvann hon fnissande. Jag hann inte fråga varför hon ville klämma mig på näsan.
Sen gick vi ett varv och kom tillbaka till utgångspunkten.
En kille frågade mig "Dö, du har inte grönt eller brunt på dig?" jag tittade ner på min t-shirt, vit svart rosa, nej, blåa jeans, nej, svarta kalsonger, nej, tittade upp på honom och sa "Nej det har jag inte" "Nä... okej." sa han "Har du?" frågade jag "Nä." sa han och log på nåt sätt och jag undrade varför han undrade om jag hade grönt eller brunt på mig och då mimade han att han hade en joint mellan pek och tummen och då gick det upp för mig. Poletten trillade ner. "Jahaaa, du menar så..."
Jag kände mig korkad, men ändå lite stolt över hur fruktansvärt naiv och oknarkig jag är. Senare på kvällen frågade en annan kille om jag hade knark. Knarkar alla eller tänkte jag, och vidare, varför frågar de mig, ser jag ut som en knarkare?
Sif sa att det berodde på min tofs.
Knarkartofsen som hon kallar den.
Hon har erfarenhet av det. Hon har varit med förr.
Det hade inte jag.
Vi ställde oss mitt i på ett ställe där det inte var så trångt. Nefbesökarna satt på stenkanter runt oss. Då, medan nån frågade mig om jag hade knark tog Sif kontakt med två killar. En från Barcelona och en från Bretagne. Javier och John. De hade båda bott i Sverige länge. Vi pratade med dem tills de stängde och då bjöd de med oss hem på efterfest med öl vin och kaffe och cigaretter. Det fanns även croissanter och sylt. De var skittrevliga och vi stannade alldeles för länge hos dem, vi skulle ju dessutom cykla hem.
Det var asjobbigt att cykla. Sen två timmars sömn innan jag skulle upp och träffa H-M.
Jag snosade omedvetet i två timmar. Jag vaknade ett, jag skulle träffa H-M tolv, med stor ångest ringde jag och bad om ursäkt och störtade ner till vår mötespunkt. En och en halv timma försenad blev jag. Men H-M söker ro i att vara med tiden, så på så sätt hade hon inte väntat. Hon är så fin.
Men jag hade gjort H-Ms brorson besviken. Han ville träffa mig, och jag honom såklart, och han ville ge mig fotbollen han gett mig i julklapp men som han ännu inte fått överlämnad, men den hade han glömt. Vad synd att jag inte fick se honom. Han är härlig.
Jag och H-M hade det bra. Vi åt sallad på ett fik. Pratade och jag grät lite grann, det rann bara liksom. Från ögonen.
Kvart i fem åkte hon flygbussen från Nils Erikssonterminalen och jag vet inte när vi chans att ses igen. Det känns sorgligt.
Fem över fem åkte jag.