Satt med Rik på en fin badklippa. Han kunde ta paus från köket.
Vi samtalade om att ta igen sig efter att en kärlek lämnat en.
Pratade om att släppa det förflutna. Inte bita sig fast alltför mycket vid minnen. Vid hur det var.
Kanske var det inte ens så som man minns att det var.
Man förfinar, romantiserar. Tittar på bilder. Tänker.
Det behöver inte heller ha varit för henne så som jag upplevde det.
Det kanske inte var så bra som jag tyckte det var. Eller ville att det skulle vara.
Måste tillåta förändring. Acceptera den.
Förändring är konstant. Varje sekund varje andetag är nytt, alltså förändras allt hela tiden.
Inget är konstant och samtidigt vill man ha kontroll.
Varför är det så ångestfyllt med förändring när man är en del av den hela tiden?
Måste komma bakom tankarna, som H-M läste om. Inte låta sig definieras av sina tankar. Hitta självet.
Vem är det då som producerar tankarna, frågade jag
Egot, svarade hon.
Självet vs. Egot
Mitt och Riks samtal stördes lite av en familj som kom med båt. De skulle bada.
Två killar kutade upp till där vi satt. Klippan är sju meter hög kanske. En tjej, kanske nåt år yngre än killarna, de kanske var elva-tolv år.
(Jag är för övrigt väldigt dålig på att avgöra ålder så jag kan vara ute och cykla. Tour de France. De kanske var tretton-fjorton?)
I alla fall, hon kom upp hon också.
Pappan nerifrån:
Å nu får ni itte va nåra köcklingar grabbar, hoppa nu
Killarna pratade lite om brännmaneter de såg i vattnet, pappan fortsatte:
Kom igen nu då (han härmade ljudet av en kyckling)pockpockpockpockpock, vi har la inte åkt ända hit för att se två köcklingar. Hoppa nu.
Mamman kom upp och sa åt tjejen att inte stå så nära kanten.
Flickan:
Men sluta jag ska inte hoppa ju jag vill bara titta jue få ja inte det elleeer?
Pappan till mamman:
Dö håll i henne där nu dö
Mamman tog tjejen i handen och satte henne ner
Tjejen:
Men nu ser jag ju inget jag vill ju se jag ska ju inte hoppa ju!
Pappan:
Hoppa nu då grabbar. Hoppa då. Hoppa nu.
Tjejen till mamman:
Håll inte i mig du behöver inte hålla i mig jag sitter ju här nu jö.
Ena killen hoppade. Den andra stod kvar.
Varken jag eller Rik orkade höra mer. Vi gick. Jag såg att den andra killen forfarande stog kvar där uppe innan vi försvann in i skogen.
Sen pratade vi om Ronja Rövardotter på väg tillbaka till lägergården.
Om hur hon aktar sig för farliga saker. Man måste komma nära för att kunna akta sig.
Och så pratade vi om att det nog är bra att som förälder inte alltid veta vad barnen gör. Vi kom på att vi aktat oss för ganska farliga saker när vi var små.
Sen sjöng vi lite på visan Du varg du varg kom inte hit sen kunde vi inte så mycket mer Du kan men vill inte sova.

Vi gick upp fem imorse.
Rik hade bestämt att kökspersonalen skulle ha lite fint tillsammans. En frukost på sjön i en tur med Snipan.
Vi förberedde en riktigt fin frukost med kaffe te nybakat bröd med torkad frukt i päron avokado ost korv ägg tonfiskröra rostade mandlar.
Det var en fantastiskt fin morgon. Helt stilla.
Och dunket från Snipan. Ljuvligt.