Jag sitter på ett fik. Det är varmt idag, så jag beställer en iskaffe. En mycket god iskaffe. Jag fick tre sugrör att dricka med. Det är min kompis som jobbar på fiket. Han lagar bra kaffe. Hans chef kommer in och beställer en cappuccino. En krämig och fluffig, tycker jag mig höra att han säger. Han berömmer min kompis kaffelagarkonster. Han lagar bra kaffe, min kompis baristan.
Det är många stammisar som går till det här fiket. De hälsar varandra vid namn, gästerna och baristan. Baristan vet vad de brukar dricka för kaffe och säger: Latte, som vanligt? Eller: Cappuccino? Eller: En dubbel idag? och så vidare. De småpratar om väder, barn, bilar, något nån läst i en tidning, vad de ska göra ikväll eller får stretchtips. Det är trevligt. Det är gott med pain au chocolat.

Jag fick besök av en gammal ovän igår natt. I mörkret. Ovännen visar sig inte. Möjligtvis i ögonvrån och när man tittar dit så har han redan förflyttat sig och i vindraget knarrar garderobsdörren till. Öppnar sig. Jag måste stänga efter honom. Han andas mot mina bara fötter när jag kliver ur sängen, han står bakom mig när jag släcker i badrummet, han ändrar hela tiden form och förenar sig med mörkret. Slår till en sträng på min gitarr som står bakom dörren.
Du är inte välkommen. Du är onödig.