Arkitekten var så nöjd med sin ritning av klocktornet. Församlingen likaså. Prästen stod tårögd och beundrade tornet när det stod på plats vid kyrkan.
En förbipasserande på flakmoped anmärkte att det saknades något: Var är korset någonstans?
Prästen tog sig om huvudet och utbrast: Korset, korset, självklart, hur kunde vi glömma korset?
Ingen hade tänkt på korset, bara på tornet. Prästen blev utom sig och skällde på allt och alla i sin predikan. De var en skymf för svenska kyrkan. Arkitekten blev sorgsen, men också stött för att hans konstnärliga frihet tydligen var begränsad. Han satte korset obalanserat på sidan av tornet som en påminnelse om människans tillkortakommanden.

Ja, det gör den.

Popkonst x3

Jag var på Sonic Youths utställning på Malmö konsthall den 22/6.
Jag köpte knappar av Michael Morley.
Jag fick dem nedlagda i en SY-papperspåse.
Jag tänkte då, att kartongen knapparna suttit på och påsen jag fick dem i skulle bli delar i ett konstverk.
Jag tänkte det kunde bli en liten homage till SY.
Jag gjorde verket idag.

Vintertid brukar jag ömma för alla de ensamma vantar som ligger och fryser på gatan. De ser så utsatta ut. De har förlorat sin uppgift: att tillsammans med sin tvilling värma kalla människohänder. Detsamma gäller den andra vanten som troligtvis ligger i en korg i ett uppvärmt hus och glöms bort.
När jag igår vandrade på en brygga på Klädesholmen såg jag en ensam strumpa. Det fina var att den sörjde sin tvilling. Liggande på brottsplatsen bredvid polisens uppkritade variant av strumpan.
Såhär låg den innan den försvann.

Du och jag spelade kort. Det var sent. Vi hade druckit vin och gin och tonic. Vi var trötta och mosade av den soliga dagen som gått. Du satt mitt emot mig. Jag blandade kortleken förstrött, kuperade och lade huvudet på högen. När jag lyfte huvudet igen hade ett kort fastnat på min svettiga panna. Jag fick för mig att ja vad coolt om jag gissar rätt kort, och sedan fick jag upp ett kort för mitt inre.
Hjärter dam, sa jag.
Du sa inget. Jag såg på din reaktion att det var rätt.
Av femtiotvå kort gissade jag rätt.
Jag satte pannan mot högen igen och fick med mig nästa kort.
Spader fem.
Du sa inget. Jag förstod att jag sagt rätt igen.
Jag ägnade fem minuter åt att försöka övertyga dig att jag inte kollat på korten i förväg, att jag på något sätt bara visste att det var de korten. Kanske gav du mig de rätta svaren via telepati? Eller så berättade korten för mig vem de var?
Jag provade igen efter vårt dividerande.
Ruter knekt.
Nej. Ruter fem.
Magin var bruten. Jag lyckades inte gissa något mer kort. Jag hade upplevt något stort och sen var det bara borta. Jag kände ett visst nederlag. Jag var mänsklig trots att jag för en kort stund hade haft superkrafter.
Vi tog en cigarett. Vi tittade på månen. Vi gick och la oss.