Skeåne

Kafferep

Efter att jag sörplat i mig mitt kaffe och ätit en halv bakelse överväger jag att äta den andra halvan. Alternativt munken. Eller halva munken. Jag skulle kunna dela munken och äta halva denna, för att sedan avgöra vilken av bakelserna som är godast, för att sedan spara den godaste biten till sist. Eller, så äter jag den godaste först för jag vet ju inte om jag hinner dö innan jag har hunnit äta båda och jag vill ju inte just ha ätit något äckligt när jag går bort. Eller så håller jag mig till den bakelse jag redan ätit halva av, för den var ju väldigt god. Men andra halvan kanske inte är lika god som första. Nu kommer den ju inte att smaka lika överraskande gott i och med att jag redan vant smaklökarna vid den. Det är en smak de redan känt och känner igen och feststämningen i munnen blir till en helt vanlig vardagsbulle. Munken då? Kanske ska jag bara äta munken? Den ser ju smarrig ut där den ligger på det fina fatet och bara väntar på att bli biten i. Längtar efter att få tänder satta i sig. Eller så låter jag bli. Jag kan låta bli att äta dem. Då behöver jag inte välja. Fan, jag väljer ju att avstå om inte äter någon av dem. Åh gud, så tråkigt - bakelser som är så gott! Kaffet är slut. Om jag nu ska äta mer, så vill jag ha en kopp kaffe till. Ska jag brygga nytt? Jag kan ju brygga nytt kaffe och ge beslutet den tiden det tar för kaffet att rinna igenom. Fast om beslutet jag då fattar är att avstå från godbitarna, då har jag kokat kaffe förgäves.
Nej, jag får sitta stilla och överväga alternativen igen: den andra halvan, munken, halva munken, godast sist, godast först, dö, endast halvan, andra halvan, vardagsbulle, munken, bara munken, väntar, längtar att få sätta tänderna i dig, kaffe, brygga nytt kaffe, inga godbitar, allt förgäves.
Igen: halvan, munken, halva sist, dö först, vardagsväntan längtar efter tänder i sig, inga bitar, allt förgäves.
Allt förgäves.
Allt förgäves.
Allt förgäves.