I förrgår, igår och idag har jag löst korsord. Det är ganska knepiga korsord. Korsord som inte tar en dag att lösa utan flera. Det är så oerhört frustrerande när jag fastnar, när jag inte kommer vidare. Jag biter mig på insidan av kinden och sedan slickar jag med tungan på såren som uppstått och jag drar ur strån ur mustaschen och jag petar in en ny snus och märker att det redan ligger en där och sedan förlöses mina stressymtom när jag lyckas plita ner att "inte i ost" är niet eller att "återkomma" är repris. Det är så skönt när jag plötsligt ser något på ett annat sätt och det löser sig. En ny infallsvinkel och jag kommer vidare och löser ytterligare ett ord och ytterligare ett. Men det finns alldeles för ofta någon ruta i korsordet som förblir tom och något ord som jag inte riktigt kan lita på att det faktiskt är ett ord som existerar på riktigt. Det kan vara så att jag pressar verkligheten att passa mina egna syften ibland. Men det är okej. Det är livet i ett rutnät. Jag har ju inte löst klart det än.

Livet och drömmen och jobbet

Först kom livet. Sen kom drömmen. Sen blev drömmen en del av livet. Livet och drömmen gick hand i hand bredvid varandra och delade på allt. Sen blev drömmen jobbet. Jobbet och livet samsades en kort period för att sedan skiljas åt. Sen blev jobbet livet och livet blev bara en del av vad det en gång var. Sen pockade delen av livet på uppmärksamhet och jobbet som nu var livet insåg det omöjliga i situationen. Livet lämnade jobbet för att återförenas med sig självt och jobbet och livet blev skilda åt. Nu går jobbet och livet vid sidan av varann och delar på det som delas på kan och hoppas att det så skall förbli. Jobbet och livet går vidare, men inte hand i hand utan vid sidan om varann.

Vinter

Ännu ett barr från helvetet. Vilken nattlig hårfe gillar den här stilen? Och vad vill den säga till mig?

Sonic Youth och jag

Jag spelar på samma scen som Sonic Youth gjorde för åtta år sedan. Jag kommer närmare och närmare toppen. På den konsterten klippte Kim Thurstons hår mitt på scenen samtidigt som gitarristen spelade med stråke på en pappcello som han förmodligen hittat i nån vrå på denna gamla teater, medan trummissen och Jim öste på med oljud. Arty, underbart. Jag letar mellan plankorna på scengolvet efter något hårstrå från den magiska kvällen för åtta år sedan. Jag finner inget. Mina kamrater finner mig dock något manisk. Jag undrar om Thurston eller någon av de andra använt sig av pissoaren som hänger precis bredvid handfatet i logen. Man kan tvätta sig och kissa samtidigt! Jag luktar lite i pissoaren, men känner ingen lukt av sonicurin. De lämnade inga bevis. Jag letar efter spöket som de kallar Lisa för att fråga om den där kvällen, men jag hittar henne inte. Tredje ringningen går och jag är tvungen att gå tillbaka till scenen. Jag spelar på samma scen som Sonic Youth. Åtta år senare. Var spelar jag om ytterligare åtta?

Bilder från motorvägen

Lufttorkad skinka