I förrgår, igår och idag har jag löst korsord. Det är ganska knepiga korsord. Korsord som inte tar en dag att lösa utan flera. Det är så oerhört frustrerande när jag fastnar, när jag inte kommer vidare. Jag biter mig på insidan av kinden och sedan slickar jag med tungan på såren som uppstått och jag drar ur strån ur mustaschen och jag petar in en ny snus och märker att det redan ligger en där och sedan förlöses mina stressymtom när jag lyckas plita ner att "inte i ost" är niet eller att "återkomma" är repris. Det är så skönt när jag plötsligt ser något på ett annat sätt och det löser sig. En ny infallsvinkel och jag kommer vidare och löser ytterligare ett ord och ytterligare ett. Men det finns alldeles för ofta någon ruta i korsordet som förblir tom och något ord som jag inte riktigt kan lita på att det faktiskt är ett ord som existerar på riktigt. Det kan vara så att jag pressar verkligheten att passa mina egna syften ibland. Men det är okej. Det är livet i ett rutnät. Jag har ju inte löst klart det än.