I förrgår, igår och idag har jag löst korsord. Det är ganska knepiga korsord. Korsord som inte tar en dag att lösa utan flera. Det är så oerhört frustrerande när jag fastnar, när jag inte kommer vidare. Jag biter mig på insidan av kinden och sedan slickar jag med tungan på såren som uppstått och jag drar ur strån ur mustaschen och jag petar in en ny snus och märker att det redan ligger en där och sedan förlöses mina stressymtom när jag lyckas plita ner att "inte i ost" är niet eller att "återkomma" är repris. Det är så skönt när jag plötsligt ser något på ett annat sätt och det löser sig. En ny infallsvinkel och jag kommer vidare och löser ytterligare ett ord och ytterligare ett. Men det finns alldeles för ofta någon ruta i korsordet som förblir tom och något ord som jag inte riktigt kan lita på att det faktiskt är ett ord som existerar på riktigt. Det kan vara så att jag pressar verkligheten att passa mina egna syften ibland. Men det är okej. Det är livet i ett rutnät. Jag har ju inte löst klart det än.

Livet och drömmen och jobbet

Först kom livet. Sen kom drömmen. Sen blev drömmen en del av livet. Livet och drömmen gick hand i hand bredvid varandra och delade på allt. Sen blev drömmen jobbet. Jobbet och livet samsades en kort period för att sedan skiljas åt. Sen blev jobbet livet och livet blev bara en del av vad det en gång var. Sen pockade delen av livet på uppmärksamhet och jobbet som nu var livet insåg det omöjliga i situationen. Livet lämnade jobbet för att återförenas med sig självt och jobbet och livet blev skilda åt. Nu går jobbet och livet vid sidan av varann och delar på det som delas på kan och hoppas att det så skall förbli. Jobbet och livet går vidare, men inte hand i hand utan vid sidan om varann.

Vinter