Vintertid brukar jag ömma för alla de ensamma vantar som ligger och fryser på gatan. De ser så utsatta ut. De har förlorat sin uppgift: att tillsammans med sin tvilling värma kalla människohänder. Detsamma gäller den andra vanten som troligtvis ligger i en korg i ett uppvärmt hus och glöms bort.
När jag igår vandrade på en brygga på Klädesholmen såg jag en ensam strumpa. Det fina var att den sörjde sin tvilling. Liggande på brottsplatsen bredvid polisens uppkritade variant av strumpan.
Såhär låg den innan den försvann.