Arkitekten var så nöjd med sin ritning av klocktornet. Församlingen likaså. Prästen stod tårögd och beundrade tornet när det stod på plats vid kyrkan.
En förbipasserande på flakmoped anmärkte att det saknades något: Var är korset någonstans?
Prästen tog sig om huvudet och utbrast: Korset, korset, självklart, hur kunde vi glömma korset?
Ingen hade tänkt på korset, bara på tornet. Prästen blev utom sig och skällde på allt och alla i sin predikan. De var en skymf för svenska kyrkan. Arkitekten blev sorgsen, men också stött för att hans konstnärliga frihet tydligen var begränsad. Han satte korset obalanserat på sidan av tornet som en påminnelse om människans tillkortakommanden.