Du och jag spelade kort. Det var sent. Vi hade druckit vin och gin och tonic. Vi var trötta och mosade av den soliga dagen som gått. Du satt mitt emot mig. Jag blandade kortleken förstrött, kuperade och lade huvudet på högen. När jag lyfte huvudet igen hade ett kort fastnat på min svettiga panna. Jag fick för mig att ja vad coolt om jag gissar rätt kort, och sedan fick jag upp ett kort för mitt inre.
Hjärter dam, sa jag.
Du sa inget. Jag såg på din reaktion att det var rätt.
Av femtiotvå kort gissade jag rätt.
Jag satte pannan mot högen igen och fick med mig nästa kort.
Spader fem.
Du sa inget. Jag förstod att jag sagt rätt igen.
Jag ägnade fem minuter åt att försöka övertyga dig att jag inte kollat på korten i förväg, att jag på något sätt bara visste att det var de korten. Kanske gav du mig de rätta svaren via telepati? Eller så berättade korten för mig vem de var?
Jag provade igen efter vårt dividerande.
Ruter knekt.
Nej. Ruter fem.
Magin var bruten. Jag lyckades inte gissa något mer kort. Jag hade upplevt något stort och sen var det bara borta. Jag kände ett visst nederlag. Jag var mänsklig trots att jag för en kort stund hade haft superkrafter.
Vi tog en cigarett. Vi tittade på månen. Vi gick och la oss.