Ännu ett barr från helvetet. Vilken nattlig hårfe gillar den här stilen? Och vad vill den säga till mig?

Sonic Youth och jag

Jag spelar på samma scen som Sonic Youth gjorde för åtta år sedan. Jag kommer närmare och närmare toppen. På den konsterten klippte Kim Thurstons hår mitt på scenen samtidigt som gitarristen spelade med stråke på en pappcello som han förmodligen hittat i nån vrå på denna gamla teater, medan trummissen och Jim öste på med oljud. Arty, underbart. Jag letar mellan plankorna på scengolvet efter något hårstrå från den magiska kvällen för åtta år sedan. Jag finner inget. Mina kamrater finner mig dock något manisk. Jag undrar om Thurston eller någon av de andra använt sig av pissoaren som hänger precis bredvid handfatet i logen. Man kan tvätta sig och kissa samtidigt! Jag luktar lite i pissoaren, men känner ingen lukt av sonicurin. De lämnade inga bevis. Jag letar efter spöket som de kallar Lisa för att fråga om den där kvällen, men jag hittar henne inte. Tredje ringningen går och jag är tvungen att gå tillbaka till scenen. Jag spelar på samma scen som Sonic Youth. Åtta år senare. Var spelar jag om ytterligare åtta?

Bilder från motorvägen

Lufttorkad skinka

Håret och jag

Det här håret vaknade jag med i morse.
Och då gick jag inte och la mig med blött hår kvällen innan.
Vi har haft en bra dag idag jag och håret. Jag började med att ta några kort på det. Jag tog kort från flera vinklar. Håret verkade inte ta illa vid sig av att jag plåtade det så närgånget. Vi åt frukost ihop. Det gungade fram och tillbaka varje gång jag åt gröten från skeden. Det verkade trivas. Innan vi kom ut i höstmorgonen så visade jag det insidan av min mössa. Jag gav håret en timme på sig att verkligen lära känna insidan av mössan. Jag var ute och häftade upp teateraffischer till en föreställning som ska spelas i Lund. Jag släppte ut håret igen när jag skulle repetera. Vi repeterade i en dammig lokal med ekande akustik, men håret lät sig hållas. Det tog inte skada av den dåliga luften och inte heller de många ljudvågorna. Väl hemma tvättade vi oss, håret och jag. Jag lät varmvattnet riktigt massera håret. Jag gav det schampo och jag sköljde ur det. Nu ligger det avspänt mot mitt huvud. Jag tror att det har somnat.

Fallos

5.40

5 minuter och 40 sekunder. Jag har kommit fram till den tiden efter många om och men. Det som är lite irriterande är att tiden ändå inte alltid stämmer, men 5 & 40 är hädanefter alltid tiden jag utgår ifrån. Jag talar naturligtvis om att koka ägg. Jag vill ha dem krämigt kletiga.
Jag har provat många olika sätt och detta har jag kommit fram till: lägg i äggen i kastrullen och fyll med vatten, ställ på plattan på full värme. Ratta in din timer på 5.40 men starta den inte än. När äggen hoppar i kastrullen och kanske att det skvätter vatten över kanten och pyser mot plattan, då startar du timern, dra ner plattan till fyran och vänta tills timern piper. Ta av kastrullen och spola kallt ganska länge (jag spolar kallt länge för jag har så jävla värmekänsliga händer, jag kan inte skala ägget annars). Klart.
Är det väldigt små ägg får man dra av lite tid och är de väldigt stora kanske lägga till, men det handlar bara om kanske tio tjugo sekunder.
I och med detta sätt har jag ökat kvoten av perfekta ägg avsevärt. Jag kan äta min äggmacka med belåtenhet varje morgon.

Skeåne

Kafferep

Efter att jag sörplat i mig mitt kaffe och ätit en halv bakelse överväger jag att äta den andra halvan. Alternativt munken. Eller halva munken. Jag skulle kunna dela munken och äta halva denna, för att sedan avgöra vilken av bakelserna som är godast, för att sedan spara den godaste biten till sist. Eller, så äter jag den godaste först för jag vet ju inte om jag hinner dö innan jag har hunnit äta båda och jag vill ju inte just ha ätit något äckligt när jag går bort. Eller så håller jag mig till den bakelse jag redan ätit halva av, för den var ju väldigt god. Men andra halvan kanske inte är lika god som första. Nu kommer den ju inte att smaka lika överraskande gott i och med att jag redan vant smaklökarna vid den. Det är en smak de redan känt och känner igen och feststämningen i munnen blir till en helt vanlig vardagsbulle. Munken då? Kanske ska jag bara äta munken? Den ser ju smarrig ut där den ligger på det fina fatet och bara väntar på att bli biten i. Längtar efter att få tänder satta i sig. Eller så låter jag bli. Jag kan låta bli att äta dem. Då behöver jag inte välja. Fan, jag väljer ju att avstå om inte äter någon av dem. Åh gud, så tråkigt - bakelser som är så gott! Kaffet är slut. Om jag nu ska äta mer, så vill jag ha en kopp kaffe till. Ska jag brygga nytt? Jag kan ju brygga nytt kaffe och ge beslutet den tiden det tar för kaffet att rinna igenom. Fast om beslutet jag då fattar är att avstå från godbitarna, då har jag kokat kaffe förgäves.
Nej, jag får sitta stilla och överväga alternativen igen: den andra halvan, munken, halva munken, godast sist, godast först, dö, endast halvan, andra halvan, vardagsbulle, munken, bara munken, väntar, längtar att få sätta tänderna i dig, kaffe, brygga nytt kaffe, inga godbitar, allt förgäves.
Igen: halvan, munken, halva sist, dö först, vardagsväntan längtar efter tänder i sig, inga bitar, allt förgäves.
Allt förgäves.
Allt förgäves.
Allt förgäves.

Arkitekten var så nöjd med sin ritning av klocktornet. Församlingen likaså. Prästen stod tårögd och beundrade tornet när det stod på plats vid kyrkan.
En förbipasserande på flakmoped anmärkte att det saknades något: Var är korset någonstans?
Prästen tog sig om huvudet och utbrast: Korset, korset, självklart, hur kunde vi glömma korset?
Ingen hade tänkt på korset, bara på tornet. Prästen blev utom sig och skällde på allt och alla i sin predikan. De var en skymf för svenska kyrkan. Arkitekten blev sorgsen, men också stött för att hans konstnärliga frihet tydligen var begränsad. Han satte korset obalanserat på sidan av tornet som en påminnelse om människans tillkortakommanden.

Ja, det gör den.

Popkonst x3

Jag var på Sonic Youths utställning på Malmö konsthall den 22/6.
Jag köpte knappar av Michael Morley.
Jag fick dem nedlagda i en SY-papperspåse.
Jag tänkte då, att kartongen knapparna suttit på och påsen jag fick dem i skulle bli delar i ett konstverk.
Jag tänkte det kunde bli en liten homage till SY.
Jag gjorde verket idag.

Vintertid brukar jag ömma för alla de ensamma vantar som ligger och fryser på gatan. De ser så utsatta ut. De har förlorat sin uppgift: att tillsammans med sin tvilling värma kalla människohänder. Detsamma gäller den andra vanten som troligtvis ligger i en korg i ett uppvärmt hus och glöms bort.
När jag igår vandrade på en brygga på Klädesholmen såg jag en ensam strumpa. Det fina var att den sörjde sin tvilling. Liggande på brottsplatsen bredvid polisens uppkritade variant av strumpan.
Såhär låg den innan den försvann.

Du och jag spelade kort. Det var sent. Vi hade druckit vin och gin och tonic. Vi var trötta och mosade av den soliga dagen som gått. Du satt mitt emot mig. Jag blandade kortleken förstrött, kuperade och lade huvudet på högen. När jag lyfte huvudet igen hade ett kort fastnat på min svettiga panna. Jag fick för mig att ja vad coolt om jag gissar rätt kort, och sedan fick jag upp ett kort för mitt inre.
Hjärter dam, sa jag.
Du sa inget. Jag såg på din reaktion att det var rätt.
Av femtiotvå kort gissade jag rätt.
Jag satte pannan mot högen igen och fick med mig nästa kort.
Spader fem.
Du sa inget. Jag förstod att jag sagt rätt igen.
Jag ägnade fem minuter åt att försöka övertyga dig att jag inte kollat på korten i förväg, att jag på något sätt bara visste att det var de korten. Kanske gav du mig de rätta svaren via telepati? Eller så berättade korten för mig vem de var?
Jag provade igen efter vårt dividerande.
Ruter knekt.
Nej. Ruter fem.
Magin var bruten. Jag lyckades inte gissa något mer kort. Jag hade upplevt något stort och sen var det bara borta. Jag kände ett visst nederlag. Jag var mänsklig trots att jag för en kort stund hade haft superkrafter.
Vi tog en cigarett. Vi tittade på månen. Vi gick och la oss.

Såg en så fin hatt på Myrorna. Grön. Den satt på en av skyltdockorna. En perfekt gåva till Koriño. På skyltdockan satt en lapp ditnålad: skyltdockans kläder säljs på fredagar. Jag berättade för Koriño om hatten över telefon. Jag bad henne mäta sitt huvud. Hon gjorde det med ett stelt måttband i metall. Vi kom fram till att hatten skulle passa perfekt.
Idag är det fredag. Jag var på Myrorna vid elvasnåret. Full av förväntan klev jag in genom dörrarna. Men hatten satt inte längre på dockans huvud. Istället var där en ful solkeps.
Ett nederlag.
Jag frågade dockan om den ändå inte fanns någonstans i butiken.


...


Kanske har någon gömt den?


...


Va?


...


Ha?


...


Säg nåt då.


...


Säg nåt då.


...


SägnåtdåSÄGNÅTDÅ!


...


Svaramigförihelvete varärminlillafinagrönahattsomduhadepådigigårochsomjagskaköpaförattgebort?!


...


Jag hade en väldig lust att klippa till dockan. Rakt i ansiktet. Men så kan man ju inte göra. Jag fick hasa mig därifrån tomhänt.

Jag går på en gata som är uppkallad efter en ort i Skåne. Jag håller en kaffelatte i handen som jag köpt med mig från ett fik som delar namn med gatan.
Plötsligt hör jag toner från en bastuba. Inne i en lägenhet på markplan står en person och spelar skalor på en bastuba. Han blåser och ser ut genom sitt lägenhetsfönster. Tonerna är dämpade av fönstret som skiljer oss åt. Han slutar tuta när han får syn på mig, höjer sin hand till hälsning och fortsätter sedan sin skala där han avbröt den.

Jag satt på balkongen i min uppväxtort med min pappa. På berget nedanför balkongen kom en älg gående. Den stannade till och kollade läget. Pappa började prata med älgen. De verkade få kontakt. De tittade in i varandras ögon och utstötte ljud i samförstånd. Pappa sa åt mig att ta kort på dem. Jag tog kort på dem i olika kompositioner och vinklar.
Jag kunde inte undkomma känslan som växte sig större inom mig - en oehörd lust att döda.

Jag sitter på ett fik. Det är varmt idag, så jag beställer en iskaffe. En mycket god iskaffe. Jag fick tre sugrör att dricka med. Det är min kompis som jobbar på fiket. Han lagar bra kaffe. Hans chef kommer in och beställer en cappuccino. En krämig och fluffig, tycker jag mig höra att han säger. Han berömmer min kompis kaffelagarkonster. Han lagar bra kaffe, min kompis baristan.
Det är många stammisar som går till det här fiket. De hälsar varandra vid namn, gästerna och baristan. Baristan vet vad de brukar dricka för kaffe och säger: Latte, som vanligt? Eller: Cappuccino? Eller: En dubbel idag? och så vidare. De småpratar om väder, barn, bilar, något nån läst i en tidning, vad de ska göra ikväll eller får stretchtips. Det är trevligt. Det är gott med pain au chocolat.

Jag fick besök av en gammal ovän igår natt. I mörkret. Ovännen visar sig inte. Möjligtvis i ögonvrån och när man tittar dit så har han redan förflyttat sig och i vindraget knarrar garderobsdörren till. Öppnar sig. Jag måste stänga efter honom. Han andas mot mina bara fötter när jag kliver ur sängen, han står bakom mig när jag släcker i badrummet, han ändrar hela tiden form och förenar sig med mörkret. Slår till en sträng på min gitarr som står bakom dörren.
Du är inte välkommen. Du är onödig.

Min kamera har gått sönder. Jag kan inte ta kort med den längre. Den beter sig som den var gammal och trött. Jag kan titta på de bilder jag tagit, men kan inte ta nya. Linsen åker ut halvvägs med ett trött surrande och inte alls sådär kvickt och fotosuget som det brukade. Sen fastnar det där. Halvvägs. Så bloggen har tappat sitt öga. Sitt blöga.
Så mina tänkta bilder på de apor som aggressivt intagit Sundsvall finns bara i mitt minne. En apa, blå i pälsen, såg jag slita armarna av en annan apa, gul i pälsen, uppe på ett tak. Den blå apan höjde den gula apans blodiga avslita armar över huvudet och skrek. Rakt ut bara. Obehagligt. Den gula apan vacklade lite på stället innan den föll ihop.
Inte heller finns det någon bild på det obskyra gäng som ville in på biblioteket. En stor groda med krona på huvudet, en gigantisk gräshoppa och en draködla. Grodan höll i en lapp på vilken det stod: Vi vill också in.
Nu har jag lämnat Sundsvall för Göteborg. Mitt blöga fungerar fortfarande inte.
Det ligger något i luften. Något nytt, som jag ändå inte skulle kunna fotografera. Något som gör mig glad. Jag skiter i kameran.

Vi grillade korv

Vi grillade korv. Det var roligt att tälja pinnar i skogen. Vi täljde flera pinnar var. Vi kunde grilla många korvar samtidigt. Jag grillade sojakorv, medan du grillade kycklingkorv, tjockkorv, vitlökskorv, vanlig korv, kryddig korv och någon mer korv.
När vi grillat klart och glöden inte värmde längre tog vi lukten av eld med oss hem. Den satt i kläderna, i håret, i huden, i mustaschen. Vi lät bli att duscha. Vi låg hopkurade och pratade om täljandet och grillandet. Vi tyckte om att vi fortfarande luktade lägereld. Vi pratade om glöden och askan tills vi somnade. När jag vaknade hörde jag tvättmaskinen mullra och duschen strila från badrummet.

Svindel

Utanför fönstret ligger staden, husen, vägarna, parkerna, caféerna, affärerna, bergen, biblioteken, teatrarna, barerna, restaurangerna, flygplatserna, gränserna, länderna, turistinformationerna, öknarna, regnskogarna. Utanför fönstret finns vännerna, mötena, föräldrarna, barnen, grannarna, människorna, spårvagnarna, souvenirerna, sevärdigheterna, nationaliteterna, berättelserna, orättvisorna, ödena. Innanför fönstret är jag.

Var vänlig släng skräpet här tack

1:a maj

Solstolar, varför?

Ööh... hm... eh... den kanske ska över här... eller... vafan?

Jamen om man tar den där... så... såhär kanske då?

Nej.

Sädesärlan, Talgoxen och Pilfinken

Jag har ramat in Sädesärlan, Talgoxen och Pilfinken. Jag har satt upp dem ovanför soffan i vardagsrummet. De hade legat tillplattade och i press i bokhyllans tjockaste böcker tillräckligt länge för att inte bukta glaset i ramarna. Deras läten har jag kapslat in i en liten speldosa som jag gömt bakom vardera tavla, så nu har jag vårkvitter i hemmet året om, oavsett årstid.

Dikter på gatan

En diktsamling låg på ett elskåp på Trädgårdsgatan. Vinden hade tagit tag i sidorna och spritt dem runt kvarteret. Orden hade blivit trampade på, överkörda och nedsmutsade. Blivit ett med marken. Jag läste några blad och gick vidare.

På det norra berget

Jag gick till en plats på det norra berget. Till den plats på vilken det landade ett tefat en gång i tiden. För att minnas detta nedslag har man låtit uppföra följande tefatsliknande skulptur. Besökarna har sedan länge beblandat sig med människorna och skickat hem skeppet för gott.

Solsidan upp, Chaplin

Smaaaaajl though your heart is aching
Smaaaaajl even though it's breaking

Smaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaajl

Spårvagnen och jag

Jag klev på spårvagnen och upptäckte att jag var den enda ombord. Hela spårvagnen för mig själv. Jag kunde sätta mig precis var jag ville. Beslutsångesten fladdrade till i magen, men jag valde ett fönstersäte på skuggsidan. Vagnen och jag började åka, då sa högtalarrösten: Glad påsk. Jag tittade upp. Sade högt mot högtalaren: Tack detsamma. Jag njöt hela vägen till nästa hållplats av denna sällsynta stund. Ensam på spårvagnen och högtalaren pratar med mig.

Skrivet på väggen

Göteborg - Stockholm

På centralstationen i Göteborg. Jag skulle åka tåg till Stockholm. När jag kommer till perrong sju tio minuter innan avgång står tåget där. Alla väntar på att få stiga på. Då börjar tåget åka lite grann. Människorna rör sig efter. Sen åker det lite till. Människorna rör sig efter det. Stötvis, på ett mycket retsamt sätt, åker tåget längre och längre ut från perrongen tills det helt lämnar den och åker sin väg. Utan passagerare. Den kvinnliga rösten i högtalaren "Tåg nummer femhundratjugosju mot Skövde Stockholm med avgångstid tretton och fyrtio står på spår sju." Nej det gör det inte. Det åkte just. Någon minut innan ordinarie avångstid, högtalarrösten "Tåg nummer femhundratjugosju mot Skövde Stockholm står på spår sju var vänlig tag plats". Öh... nej, vänta nu. Tänkte på Harry Potter. Människorna står kvar och väntar. Till sist säger högtalaren att vi ska gå till spår fem. Människorna rör sig tillsammans. Sen kommer tåget dit i stället. Jag är redan tjugo minuter sen och har inte lämnat perrongen. Väl på tåget säger högtalarrösten "Ja, vi ursäktar förseningen men vi hade ett tekniskt fel på tåget, så... den tekniska personalen har kollat på det... tekniska, och ordnat med det... tekniska, så nu är allt klart för avgång." Jag hade lite svårt att lita på rösten, men det gick bra.

Såg David Lynchs Inland Empire en kväll. Det var otäckt. Jag tittade på datorn med lurar, men fick ta ur lurarna efter ett tag för musiken var så obehagligt suggererande att jag blev lite för rädd. Det är en läskig film och konstig. En film som ger en en känslomässig upplevelse snarare än en intellektuell. Mitt i filmen skrapade det på min dörr. Jag rös lite och undrade om det kunde vara en av varelserna med kaninhuvud, men sedan ringde det på ringklockan och jag gick dit och där stod Grannhaggan med en purjolök i vardera hand och log. Lynch.
Hon trodde hon skulle ge dem till mig. Det var ett missförstånd. Hon skulle ha lämnat dem i Goodys lägenhet tidigare under dagen. Vi skulle äta ugnsomelett dagen därpå, vilket var igår. Den blev god. Det var första gången jag åt ugnsomelett. Purjo och svamp i. Vi åt även brownies med valnötter i och såg Life Aquatic i Goodys stora soffa.
Idag slog jag mig på knäet under föreställningen. Jag trixar med en boll, men spelar en dålig bolltrixare. Det blev lite blodutgjutelse och i duschen nyss så sved det.

Trött och seg en ledig måndag. Har kemisk ångest efter praktkalaset efter premiären. Festen som pågick i tolv timmar. Kareoke, guitar hero, dans och annat. Det var Goody som berättade igår att man två dagar efter en fylla får kemisk ångest. En reaktion av att kroppen återhämtar sig, så då kan man vara lugn. Men det känns inget bra idag trots detta att kunna skylla på en kemisk reaktion.

Sista veckan. Premiärveckan. På lördag klockan två är det dags. Jag vaknade oerhört trött idag. Vaknade aldrig till under hela dagen. Och nu har jag lite ont i ögonen, men det beror på att jag har hackat lök. Imorgon har vi provpublik. Det hade vi igår också och reaktionerna de gav bådar gott inför spelperioden. Det är mycket snö i Sundsvall. Det åker runt traktorer som skopar upp snön på lastbilsflak. Jag undrar var de dumpar snön. Jag har inte ramlat en enda gång. Jag går varsamt runt risk-för-ras-bommarna med blicken fäst på istapparna längs stuprören. På fredag kommer min mamma med tåget. Hon blir här till söndag. Hon ska se på premiären och vara med på premiärfesten. Troligtvis blir det kareoke. Roligt.