Idag var jag och tittade på en lägenhet.
Den jag nämnt som min och Broder Vs blivande lägenhet.
Den det för tillfälligt bor kineser i.
Det hör egentligen inte till saken, men vicevärden har vid varje tillfälle jag pratat med honom på telefon sagt ja det bor ju kineser här nu. Vi har pratat tre gånger på telefon.
Men idag har jag alltså tittat på den.
Jag åkte kollektivt dit för att insupa omgivningarna.
Se hur det skulle kännas att ta sig hem till vår lägenhet, redan innan jag sett den måste tilläggas.
Mina förväntningar var höga.
Det var ett fint område, fint hus men det fanns finare grannhus.
Grannhusen var träkåkar från kanske 40-50talet.
Vårt var ett tegelhus från 90talet.
Jag ringde värden.
Vi presenterade oss och sen sa han att ja det bor ju kineser här nu.
Jo jag vet, sa jag inte.
Du har sagt det alla gånger vi pratat med varandra, sa jag inte heller.
Vi gick in i trapphuset och det var fint sen väntade vi på en trappavsats på hans son. Han kunde engelska, det kunde inte värden.
Aha, jag hade anat en viss oro.
Kan du engelska
Jo jag kan engelska
Ja jag har aldrig lärt mig det
Det är ju synd att de inte lärt sig svenska, sa sonen när han kom.
Svenska är ett svårt språk att lära sig, sa jag och började fatta tycke för de ansatta kineserna.
De är ju trots allt överlägsna i OS.
Jag blev besviken på lägenheten. Det var min första känsla.
Fan.
Tapeterna i hela lägenheten var väldigt fula och med en massa hål i, plugghål där det kanske suttit en hylla nångång men det gjorde det inte längre.
Badrummet hade kakel som var 90talsrosa (Jag kan inte bara säga rosa. Det var nåt med den som jag bäst kan beskriva genom att säga 90tal som beskrivande hjälpord.) med blommor på vissa av dem.
Allt gav ett intryck av vad jag inte ville se.
Jag jobbade på att tänka bort allt dåligt. Det klibbiga ostädade golvet.
Disken, smutsen, den ospolade toaletten.
Studentlivslukten.
Tapeterna. Hålen. Det tillfälliga utbytesstudentmöblemanget.
Och så var den dyr också.
Det fanns en stor fin balkong. Det är bra. Och köket var helt okej.
Det är ett jävla lyxproblem att ha ett förstahandskontrakt tillgängligt och bara klaga på fula tapeter, men aaah tapetsera om då din dumma medelklassjävel.
Jag ville ju bara se potencial. En vibb av att här kommer jag kunna ha det bra.
Nu har jag landat lite. Pratat med mor och far.
Kommit fram till att det hade varit väldigt skönt om ägaren kunde bistå med tapeter. Då kan det bli bättre.
Det kändes som att tapeterna suttit sen de byggde huset.
I 18 år då alltså.
Får vi det kommer vi säkert ta den.
Jag har sökt mitt hem. Men hittat en tillfällig lösning.
Det är okej. Men kan man inte få ha ännu mer flyt nästa gång.
Sån där flyt som aldrig tar slut. Som går hela vägen.
Jag skulle nångång vilja få så där oförskämt mycket flyt.
Allt går vägen. Bara för en liten tid. Ett halvår.
Varför inte ett år. Eller två?
Känslan av att nu. Nu händer det, nu erövrar jag världen.
Det kommer kanske.